Hopp!

Igår var vi på återbesök på BUP. Vi pratade om hur det gått med medicinen och bestämde att höja dosen och testa ytterligare två veckor då vi ska på återbesök igen.

Sen var jag med Hampus i skolan och fick se hur han jobbar. Han har ett mindre rum där han får gå undan och jobba med en egen vuxen. De skriver schema varje morgon för dagen som är uppbyggt i 10 minuters pass. 10 minuter jobb, 10 minuter annat osv. Hade gått bra och gett resultat och han hade börjat få saker gjort i skolan. När jag var där gick det jätte bra och han räknade matte som ett rinnande vatten i 10 minuter innan han fick paus och sitta med iPad:en.

Jag är tacksam för allt skolan gjort för oss. Och det märks att det blir bättre och bättre. Dock var det fortfarande gympa och musik som inte gick så bra och det är de ämnen där han fortfarande måste vara i helklass hela lektionen och följa instruktionerna efter hand. Men vi jobbar på det och förhoppningsvis faller det också på plats när medicinen gör det. =)

Förutom ett stort utbrott nu när han skulle lägga sig så går det framåt. Det känns som det går bättre och bättre just nu och att vi börjar känna lite hopp inför framtiden. Han själv börjar känna att det faktiskt kan fungera och att han kan göra sånt han vill kunna göra som att sitta still och jobba i skolan, även om det bara är kortare pass åt gången. Innan klarade han ju inte ens det. Han börjar tycka skolan är rolig igen, som han tyckte från början en gång i tiden.

Sen tränar han även på konflikthantering och det där sociala. Han blir lätt uppretad av andra barn och vissa utnyttjar ju det så fort de får chansen. Han klarar inte av att gå därifrån och han blir lätt arg. Även hemma blir han lätt arg när han inte får som han vill även om han egentligen vet att det är så det funkar. Man kan inte göra vad som helst när som helst hur man vill. Han ber alltid om ursäkt i efterhand men det vore ju bra om vi aldrig kom till den punkten att han fick ett utbrott från första början.

Så vi ser ett ljus i tunneln... Både jag och Hampus.