Idag var det dags för kurs igen. ADHD i familjen stod på schemat idag. Mycket av det som de säger det vet man ju redan... jag lever ju i det men det känns så skönt att höra att andra upplever samma sak som jag. Att det inte bara är jag som inte har tålamod så det räcker alltid.
Som när hon säger: Hur många gånger har ni sagt åt ert barn att hänga upp jackan? Och ändå ligger den där på golvet dag in och dag ut...
Alla nickar... och jag känner en lättnad att det lixom inte bara är Hampus som gör så. Och när hon säger att det är mänskligt att inte ha tålamod så det räcker alltid. Att det är vanligt att föräldrar skäller på sitt barn och sen efteråt mår dåligt... varför skällde jag nu så igen? Varför kunde jag inte ha behållit mitt lugn en extra stund? Och sen diskuterade vi i små grupper varje punkt och jag känner ett lugn när jag hör att det inte är mig det är fel på utan att alla andra mammor gör likadant som jag... ibland har man tålamod som en ängel och ibland smäller man av för minsta lilla.
Vi pratade om syskon och partner... ja det problemet har ju inte jag. Och sen pratade vi om övrig familj och vänner. När vi diskuterade det så insåg jag vad bra jag har det. När jag hör hur den ena, med 7 barn, berättar att hon inte har några föräldrar och inte hennes man i heller som kan hjälpa henne med barnen. Hon hade inga vänner... Och den andra som hade en vän men hon hade ju samma problem som hon så hon kunde ju inte avlasta något... och den sista vid vårt bord bara skaka på huvudet... nä, inga vänner som förstår och vill hjälpa till... Och där satt jag med min mamma som ställer upp och går kursen med mig för att kunna avlasta mig och min pappa som läser igenom materialet för kursen hemma med mamma sen. Jag har Yvonne som hjälper mig när jag måste stänga på jobb. Jag har Maria och Sanna som ställer upp om jag behöver dom och Malin som orkar umgås med mig fast Hampus är med ibland och kräver uppmärksamhet.
Ja jag har det bra när jag jämför mig med andra mammor och familjer som har barn med ADHD. Jag skämdes nästan för att berätta hur bra jag har det... När man får lite perspektiv på saker och ting så inser man att det kunde varit värre. Man ska vara glad för det man har så får man jobba på resten. =)
Men en sak var vi överens om... skolan. Det är i skolan det är svårast att få förståelse och hjälp. Det är i skolan som barnens ADHD märks mest och det är där det påverkar dem mest. Och det är vi föräldrar som får slåss för dem, vara den där jobbiga mamman som alltid har åsikter om allt i skolan. Och det sa dom, det måste vi vara. Vi måste vara jobbiga, gnälliga, tjatiga, påstridiga... för än hade ingen varit med om att skolan gav barnet den hjälp de behöver bara så där... Men den biten kommer vi till på kursen... hur vi tacklar det. =)
Och som grädden på moset hade Hampus en dålig dag idag... den första på länge måste jag ju säga men ändå... det har varit mycket tjat idag... han har sagt emot allt jag sagt och gnällt mer än vanligt. Men just idag var jag på bra humör och taggad efter kursen så det eskalerade aldrig. Önskade att jag kunde ha det lugnet var gång... men idag kändes som en vinst i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar